Ser den stora blå skylten Trångsund

Allt snurrade som en roulette i mitt huvud, minnen, blickar, känslan över huvudtaget.
Kände som jag ville spy, känns fortfarande som de.
Åkte förbi hans lägenhet, kollade upp och inom mig skrek min själ.Spring

Jag tittat på A och ville ha en lugnade blick tillbaka, jag sökte blicken, men fick inget gensvar.
Fortsatte och gå vidare i hans fotspår. men kunde inte släppa tanken att jag jag kände så igen mig, kalla kårar  kröp genom min kropp och jag ville bara gråta. Tanken att möta honom när man går här utanför skrämmer mig lite, hur skulle jag reagera? hur skulle man göra? vända och gå tillbaka eller möta det som en gång krossa en totalt och sen gav en ryggen?

Skulle man le och se glad och lycklig ut ? när båda vet vad som verkligen har hänt.

Jag vill verkligen inte tänka på de, men vad ska man göra när de ploppar upp i en.

Ska jag gå här och vara rädd? vara ovis om att jag kan stöta ihop med han och hans nya brud?

Egentligen bryr jag mig inte, men det känns, speciellt när man inte fått en förklaring till varför saker sker.

Magen värker och jag vill egentligen bara krypa upp och känna mig lite och ovis.

Ja, visst jag saknar J, den J jag träffade då, men idag så blir jag rädd när jag tänker på honom, på de vi hade och på de som skett.

Jag vill inte tänka, ska inte tänka, ska koppla bort. ska ge mig faan på att jag kan vara här hos A utan att J ska dyka upp, gör han de så vet ju han vad han har gått miste om.

A- tack för igår i natt, i morse. hoppas på fler tillfällen <3

nej nu måste jag spy